Äcklad.

Just nu kan jag inte känna något annat än att världen är äcklig. Världen sprider ett exem utan något motgift. Det kliar. Irriterar.
Jag vill inte vara medveten om något. Jag vill bara leva i en värld där inte inte finns rätt eller fel. Där ska det inte existera något som liknar en dom.
Det jag skriver är sörja.
Sammanfattning - jag känner mig äcklad av världen. Jag vill inte vara med. Jag tänker skapa en egen.

Allt jag vill vara - nöjd.

Jag är i ett stadie där jag vill ha all bekräftelse, om att jag är bra på något sätt, som jag kan få. Tankar om att jag är sämmre än alla andra virvlar i skallen, tankar om att jag är dålig på många sätt och viss, tankar om att jag inte är det minsta utav den jag vill vara. Kan man vara det motsatta till det man vill vara? Kag vill bara vara självsäker, vad än omvärlden vill signalera. Jag vill bara vara nöjd med den jag är, vara stolt över det, och vara med om sådant som påverkar mitt tänk om mig själv.

Ut ur min kropp.

Just nu vill jag inte vara i min egna kropp. Jag vill inte veta vad som är jag. Jag är inte rädd för sanningen. Den känns bara uttjatad och jag vill ha förändring. istället för att acceptera läget, ser jag bort från det och försöker låtsas som om felet inte finns, jag inte finns, det känns bättre då. Och när jag böjar tänka på hur lat och svag jag är som inte tar tag i felet, ser jag bort från det också. Allt siter fast med lösa bular och skruvar. Hoppas att det inte faller isär. Jaja. En reparation skulle ju inte sitta fel just nu.

?

Det där med att vara glad och ledsen på samma gång håller i sig. Det finns fortfarande egenskaper jag önskar att jag hade, eller, jag vet ju att jag kan, men jag blir blokerad av omvärlden, som om den inte vill att jag ska göra framsteg. Men som sagt, det finns fortfarande saker jag vill ändra på, men jag har också sett mycket utav det posetiva. Både med mig själv och med livet.
Egentligen tror jag inte att jag vill vara lycklig på heltid. Jag skulle bara hitta problem och defekter i den lyckan i alla fall, och jag skulle bara bli mer och mer kräsen när det gäller fulländad lycka. Egentligen ligger jag kanske på exakt den lyckoskalan jag vill.

?

Jag vet inte riktigt om jag mår bra eller om jag mår dåligt. Men måste man veta? Just nu känner jag att jag behöver det, så att jag kan få lite struktur.
Det känns lite som om jag har grävt så djupt man kan, och nu finns det inte mer att ta reda på, inget mer spännande. Det har väl aldrig varit spännande precis, men jag vet inte riktigt vad som är vitsen med vissa skaker längre. Varför väljer jag att göra på ett visst sätt? Jag skulle vilja fylla hålen med ny jord, nya tankar och gräva en gång till, hitta de anledningar jag tappat.
Borde man ha en slags balans mellan sånt som får en att må bra, och sånt som får en att må dåligt, eller är det bäst att bara må bra eller dånligt? Just nu vill jag bara se bort från allt det dåliga som påverkar mig, som t.ex. talanger jag önskar att jag hade, saker som jag önskar att jag hade gjort, saker som jag vill göra/vill vara med om. Och istället se på allt som är bra, som t.ex. att det är sommarlov snart - tid för massa roligt och underbar tid, att Mikkan från Umeå troligtvis ska komma hit, att jag ska spendera massa tid med underbara vänner och att jag just nu har förmågan att svälja alla härligheter världen matar mig med. Det är det, och endast det, jag vill se.