Självtortyr eller något.

Våren är här, sommaren är påväg, solen skiner och jag är sur. Hatar mig själv idag. Eller, hatar är nog ett lite för stark ord. Jag blir snarere extremt irriterad på mig själv, som när ett litet barn hela tiden vill ge en fula, kladdiga teckningar eller något. Man vill bara nypa dom så hårt, att de fattar att man inte tycker om deras fula teckningar. Jag vill bara nypa mig så hårt så att jag fattar att jag inte ska tro så mycket om andra eller mig själv.
Öhm, jag kanske lät lite hård där med barnen, men ifall jag skulle bli utsatt för sådana barn idag, skulle jag bara vilja nypa dom, för att jag är jävligt lätt irriterad idag.
Som sagt, lite självortyr skulle inte sitta fel, fast, ajg är lixom inget emokid, så jag tror jag avstår och ser på film istället.

Bra dag.

Bra dag Bra dag Bra dag. Det skriker bra dag, om denna dag. Fan vad jag älskar't. Fast, när jag börjar tänka massa, det är då det går neråt. Jag undrar om vitsen med tankar, är att människor ska få uppleva värre tider, utan tankar, så skulle fler vara lyckligare. Hm, det lät klokare när jag tänkte det förut, men what ever.
Men som sagt, idag har jag inte tänkt så mycket, just eftersom jag mår bra, och eftersom jag inte har något som är värt att skriva ner, tänker jag inte skriva mer heller. Just nu.

Fail.

Det är märkilgt, hur lätt påverkade människor är, och då menar jag att man blir påverkad av att andra kaller en saker eller liknade, inte alkohol, heh. Jag är iaf lätt påverkad, fast oftast tycker jag att det är ganska kul, om någon fjortis gör allt för att göra en ledsen och kallaer en saker o shit, så flinar jag mest åt det, hur orkar dom lägga ner sin energi på sånt? Det kallar jag ett svår löst mysterium. Men i fredags sa en att jag var fail. Det är det som jag har tagit åt mig mest utav, under hela min period som annourlunda klädd. Fail. Så jävla sant tänkte jag. Både när det gäller klädväg, och att vara människa över huvudtaget. Så, heeeela lördagen har jag försökt att tänka ut vad i helvete jag ska göra. Slutsatsen blev att skita i den jävlen och bara, ja, leva vidare eller något.
Det är nog så att, det vi tar åt oss mest utav, är något som vi känner är sant. Som när någon tycker att jag ser äckilg ut eller liknande, så tar jag inte åt mig det, för att jag vet att det inte är sant, jag vet att jag inte är äcklig, (fast ibland sveper tanken förbi förstårs.)
Men hursomhelst. Nu ska jag som sagt, inte tänka på jävlen mer, utan försöka att tycka om mig.
Min fredag var iaf underbar. Underbara stunder, såsom undervara människor. Tack.

Fy Fan.

Oron äter upp mig. Krav och tankar som förvandlas till en nerv ätande gyttja. Fy Fan.
Jag vill bara sitta i ett helt, kritvitt rum, med underbar musik på högsta volym. Musik som förlamar nervätande gyttjor. Fy Fan.

Det känns...bra.

Ja, som omväxling, så mår jag bra :D Bara jag inte tänker vidare på saker o ting, det är då tankarna vaknar till liv igen, och förstör min dag.
Men hkk arbetet som har stressat mig ett tag är klart, och jag trivs bättre i mina cyberlox, i helgen ska man vara med söta Linn och förhoppningsvis Martina, men det bästa utav allt, är att det är vår och ja, det innebär att det är sommar snart och det ska bli så jävla härligt. På sommrarna har man ångest för att världen är så fin, och livet är så kort och det finns så lite yta för att alla intryck ska få plats. Antagligen är det den ena sortens press, ångest, som är underbar.

Jag ursäktar mig för att jag inte har skrivit på länge, men jag har haft en del att göra, och så har jag inte haft något som är någon ide att skriva.

Hur som helst.
Igår så hade jag två känslor som pändlade inom mig hela dagen. Först så kände jag mig helt nostalgisk, tänkte på allt som hände förra våren, att det var ett helt år sedan, förra sommaren, hur mycket jag upplevde, upptäckte. Alla nya människor och sånt. Jag kände mig ful och sorjlig, helt slut på energi, orkade inte bry mig om något alls.
Sedan kan jag känna, att allt det där kan hända igen, jag kan upptäcka och uppleva minst lika mycket detta året! Det finns inget som säger att det inte kommer att hända igen, och om ett år, kommer jag att sakna detta, precis som jag saknar förra nu. Jag blir så nyfiken på vad som kommer att hända i framtiden, att jag inte riktigt vet vad jag ska ta vägen.

Att jag ställer mig själv en fråga, och sedan svarar mig själv; "Jag vet inte." Egentligen vet jag nog svaret, men jag är rädd för det. Shit, det känns som om jag har sagt det är 10 gånger om.
Jag... äsch.

Det verkar inte som om det är någon som läser min blogg ändå. Därför finns det egentligen ingen anledninge att fortsätta, bortsett från att jag mår lite bra utav det, eller något. Så, jag kommer antagligen fortsätta att skriva meningslösa inlägg åt mig själv. :)


Lyssnar på musik som jag lyssnade på jätte mycket för att år sedan. De låtrna symboliserar verkligen den tiden. Den tid som var för ett helt år sedan nu. Det gör mig så rädd. Att tiden kan gå så fort, gör mig så rädd. Vad fan är detta? De är frågorna som gör mig så rädd. Frågorna utav svar, som förblir utan svar. Jag förblir rädd.

Tre dygns koma, tack.

Nu vill jag bara hmna i en jävla koma för några dagar. Tankarna som är födda ur hur många olika vinklar som helst, snurrar och jag orkar inte bry mig om dom, men de svider ändå. Fan vad lat man är.
Jag känner ångest och oro i bröstet och jag vill bara skrika ut det. H-e-l-v-e-t-e.

Sen så vill jag bara veta om det är någon som läser min blogg överhuvetaget.
Om ni läser, kan ni väl kommentera eller ngt, så jag vet om det är növändigt att fortsätta skriva.

Maybe I'll breakdown
Maybe I'll try Circumvent inoculation
And I just want a cut
When will I breakdown
Lately I might
Un-connect the fascination
And I just want to touch.

...Because I'm trapped in this cement husk
gotta let me go
you just got to let me go...

...If the cell that holds me
breakes me
it will be hard to hold.

...Cycle recyceled ans I'm next to nothing
help me come alive
place your ringfinger on this debt
am I living or am I dead...

Dessa texter känner jag igen mig i, så jävla mycket.
The Mars Voltas texter är underbara, likaså musiken. Jag tror jag blir tokig.
Och jag kan tillägga att låten, Agadez, bara måste vara ett tecken från gud. Yuppyupp.


Känner mig som en dålig människa, för att jag har så lite hopp, världen är ju så jävla vacker, jag borde ha hopp om att livet ska bli lika jävla vackert som världen.
Men det blir svårt när man har försökt en så lång tid.
Jag känner mig jobbig, för att jag är så kräsen, och energikrävande, jag är jobbig.
Jag är nostaligisk, för att jag längtar hela tiden tillbaka till det förflutna, tider som var bra, underbara, bäst.
Jag känner mig ensam, för att. Jag har egentligen ingen anledning att känna mig ensam, men jag känner så i allafall. Jag är så... svartsjuk.