Väntan.

Ilskan kokar inom mig. Värmen bedövar min kropp tillslut. Jag kan inte röra mig.
Jag skulle med glädje säga upp min existens här på jorden här och nu. Få saker känns värda att vänta på, för det är allt jag gör just nu - väntar. Väntar på bättre tider.
Jag kan inte formulera mig, men mitt liv känns för stunden väldigt...tamt? Jag bara väntar! Och det är inte så att jag är nöjd med situationen som den är, nej, jag kan inte bara leva i nuet, inte just nu, men jag har ingen kraft eller någon som helst idé till vad jag skulle göra för att slippa vänta. JAG VILL INTE VÄNTA MER! Jag känner mig desperat. Nu ska det hända något. Nu, snart, snälla händelser, kom! 70% av min vardag är fylld av väntan. Väntan på bättre tider.
Jag vill ha fredag.

Barnasinne - bra eller dåligt?

Vad gör man när man upptäcker att vissa saker inte alls är som man trodde, eller när man uppfattar en sanning som har stått framför en hela livet, eller i alla fall den senaste tiden, och försökt att göra sig uppmärksammad? En sanning som man inte tycker om, eller skulle vilja göra sig särskilt god vän med.
Imorse när jag satt på spårvagnen påväg till skolan kom jag på, att allt jag gör i gymnasiet just nu, kanske är bortkastad tid. Jag går på estetiska programet, inrikting bild & form. Jag kankse inte ens får en framtid inom konst eller design som jag har hoppats på i flera år, det har alltid varit så självklart. Men nu, börjar jag observera allt tvivel runt omkring mig. Jag kanske inte lyckas.
Är det barnsligt eller hoppfullt att inte räkna med att det kanske inte alls blir som jag tänkt mig förrän nu? Är barn korkade? Det tycker inte jag. Jag undrar varför många tycker att det vore dumt och löjligt att vara barnslig, för det tror jag att många tycker. Jag tycker inte att barn är korkade, jag tycker att barn är oförstörda. Barnasinne ftw säger jag bara. Låt inte linjer, mönster och regler styra.
Hur som helst, så har jag observerat hur okreativ jag blir. Jag hatar det. Allt jag begär är krativitet och fantasi. Men som sagt, jag observerar tvivel, regler och mönster för mycket för att kunna vara det, jag hoppas iaf att det är det som det beror på. Fast vem vet, det kanske bara är en tidsfråga innan jag uppfattar sanningen om det oxå. Eller?

Tidsmaskin.

Jag tror att jag har lite för stora krav på mig själv, om vad jag ska skriva här. Men, eh. Jag tror inte att jag funderar på saker o ting på samma sätt som jag gjorde förr, som i våras, då jag skaffade den här bloggen. Jag hade massor med tankar och känslor i huvudet som jag ville skriva ner, tankar och slutsatser som jag faktiskt var ganska stolt över! Jag saknar faktiskt våren...kanske för att bloggen hjälpte mig att se något som jag tycker om med mig själv? Våren var iallafall en bra årstid. Kanske den bästa för det här året. Det känns som att jag gjorde dramatiska saker, eller, nej, de var inte de minsta dramatiska, men det kändes som om jag provade på något nytt...i smyg.
Men nu är det höst. Våren är förbi och jag är tillbaka till den tid där jag kände mig förvirrad och hade svårt att acceptera det mesta. Jag vill inte acceptera att jag inte kan vissa saker, att vissa saker som jag trodde om mig själv, inte stämmer överens med mina handlingar. Antingen har jag på något sätt fångat en viljestyrka som säger mig att jag inte ska acceptera vissa saker som de är, utan att jag ska kämpa för att komma åt det jag vill. Eller så är jag bara patetisk, för att jag inte tål att inse vissa saker. Saker om mig själv, saker om min omgivning. Jag önskar att jag kunde tåla allt som det är, och inte behöva lida av några allergiskareaktioner i form av panik. Acceptera livet som det är och känn dig fri, eller kämpa för att senare kanske känna sig fri. Vad vinner man på?
Och idag önskar jag mig massor med pengar och ett större ordförråd.