Krav och sånt

De som anser att det är slöseri med tid att läsa djupa tankar som man knappt förstår,

De är här igen. Kraven. Måstena. Grupptrycket - världstrycket - livstrycket.
Just när jag var hyfsat nöjd med mig själv, just när jag har klarat av utmaning efter utmaning och dessutom känt mig ganska nöjd med mig själv och mina prestationer, så fortsätter livet. Ett liv fullt av utmaningar och krav. Bara för att du mår bra, har inte livet pausats, helatiden smids nya krav som du ska uppfylla. Inget rast, igen vila. Lev, lev, jobba, jobba.
Man borde stå uppför sig själv, inte se alla de krav som det enorma grupptrycket, livet, ger en. Lev men vad du än gör, inse inte vilken hemsk mänskilghet du är del utav, som smider på krav du måste uppfylla om du bryr dig allt för mycket.

Ehm. Förlåt.

usch.

Sikta, skut. Rakt mot min hjärna. Överbelamrat med pilar av budskap. För många. Stöter bort dom, för att slippa tänka. Kan inte organisera, vågar inte.
Vilka kläder "borde" jag köpa, vilken stil ska jag satsa på, nostalgi - underbara minnen, barndom, ungdom, buddism och deras syn på livet, djupa tankar som bara utvecklas till hälften och jag vågar inte ta itu med det. Jag vågar inte ta itu med livet.

HEJ DU RÄCKER INTE TILL!

ekoekoekoekoeko. Du räcker inte till, räcker inte till, räcker inte till, inte till... :)
Trevligt. Så låter det i hjärnan serru, du räcker inte till fattaru väl.
Förlåt för upprepningen, men vafan.
Jag vill inte vara den jag är. Jag-vill-inte. Jag hatar inte mig själv, jag tycker bara inte om min personlighet. Vad finns det jag gillar med mig själv? Vad? Listan över de sämmre sakerna är 10 gånger längre än den med de bättre egenskaperna jag har. Det som är så sorjligt, är att jag inte kan bli, eller vara någon annan än jag. Visst kan jag ändra på vissa saker, men inte allt. Jag, är allt jag har att arbeta mig med igenom livet. Så jag måste tycka om mig själv, men varför ska det vara så svårt? Jag blir fan tokig. Det finns så många andra egenskaper jag önskar mig, varför kan jag inte få dom? Orka slösa livet på att försöka trivas med sig själv, och när man väl börjar göra det, har man antagligen fått en obotlig sjukdom och kommer att dö om ca: 1 vecka. Trevligt.
Finns det kurser där man lär sig att tycka om sig själv? Jag skulle garanterat behöva gå på en.
Ekot kväver mig.
Men när man väl har börjat trivas med sig själv, vad händer då? Är den "verkliga lyckan" en synonym med att trivas med sig själv?
Jag kan inte andas.

Jag tänker. Är nostalgisk. Gamla fina minnen plågar mig bokstavligen, hotar att deras blivande släktingar inte kommer att besöka mig, om jag inte klämmer ut minst 10 000 tårar.
Jag gjorde som de sa, och nu kan jag bara hoppas att jag får uppleva fina stunder igen. Jag är rädd att fina stunder försvinner med barndomen, i ett liv när krav och jobbiga beslut existerar, finns inte fina stunder, eller?
Min sammanfattning är alltså, att jag är rädd för att fina stunder aldrig mer dyker upp.
Och jag borde göra en ny layout.

:D:

Varje gång jag har mått riktigt dåligt, så har jag alltid så svårt att sjunka in i mig själv igen, även om jag bara mått dåligt i en dag, så tar det minst en vecka för mig att sjunka in i mig själv och vardagen. Jag känner mig stressad. Jag känner mig dissad. Hata mig för det. Jag hatar att jag ska vara så lätt maniupulerad och förvänta mig det värsta av allt. Jag är så rädd för att bli lämnad ensam. Så jävla rädd. Och jag är världens sämsta vän. Stressad, dissad, lätt manipulerad, rädd. Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt.
Texten är oorganiserad, precis som jag.

F-e-l.

Ångesten kryper under skinnet, vibrerar i halsen, svider i huvet och jag vet inte vad jag ska ta vägen. Jag känner mig helt nollställd. Ny född. Oerfaren. Spyfärdig. Jag vill inte ha skolan imon, jag vill inte behöva vara glad imon. Jag vill bara vara hemma och göra ingenting. Det känns fel att ha skolan imon, lixom. Fel. Förresten är det mycket som känns fel, fan vad jag vill spy. Spy upp ångesten som vibrerar i halsen. Orka att jag upprepar mig. Orka skola imon. Orka vara glad. Orka leva.
Men jag är nog inte riktigt lika depprimerad som jag låter, trots allt.