Nostalgi

Min kropp fungerar på samma sätt som en marionett-docka, trådar guidar mig, någon håller kollen på att mitt bröst fortfarande rör sig. Näring i form av nostalgi, med oönskad bieffekt, hjärnan krampar. Bröstet rör sig, hjärnan jobbar. Två pusselbitar vid namn nyskapande och nyfikenhet, skulle göra bilden av mitt liv lite skarpere och lite vackrare.

Jag är trött på att vara nostaligsk. Nästan allt jag ser runt omkring mig har ett minne, oftast något fint, men det ger mig ingen chans att skapa nya, eftersom allt är upptaget och det fina bländar mig. Jag längtar bara tillbaka till allt, och om ett halvår kommer jag att längta tillbaks till detta, jag har svårt för det där med att leva i nuet.

Protester

Protester transformeras till propaganda - endast en i mängden, kamofleras effektift i den. De som försöker göra någon skillnad kan inte finna ropet på hjälp. De hinner inte inse, att vi lever i en värld där allt är uppbyggt av sökanden efter hjälp och svar, innan de stannar upp och ser sig omkring. Vilket de aldrig gör, eftersom de är alldeles för upptagna med att skaffa sig bekräftelse genom titlar. Extremare protester blir rutin det med, skriken blir högre, och de som söker efter ting som senare kommer att gynna dem själva, blir bara mer och mer blinda.

uäh

Utan ett tecken sträckte framtiden ut sig som ett rike framför mig. Jag hade länge irrat runt i sådan som jag känt sedan länge, utan att veta vart jag stått, men nu vet jag att jag står på gränsen som skiljer det förflutna från framtiden. Ska jag våga utmana framtidens marker genom att gå på dessfärska gräs, eller ska jag återvända till den yta jag känner bäst? Framtiden kanske ser mig som ett hot och väljer att sluka mig genom frisk luft och ovana rötter. Tryggheten flörtar med mig och charmar min självständighet på obestämd tid.