uäh

Utan ett tecken sträckte framtiden ut sig som ett rike framför mig. Jag hade länge irrat runt i sådan som jag känt sedan länge, utan att veta vart jag stått, men nu vet jag att jag står på gränsen som skiljer det förflutna från framtiden. Ska jag våga utmana framtidens marker genom att gå på dessfärska gräs, eller ska jag återvända till den yta jag känner bäst? Framtiden kanske ser mig som ett hot och väljer att sluka mig genom frisk luft och ovana rötter. Tryggheten flörtar med mig och charmar min självständighet på obestämd tid.