Varsågod, tolka själv.

Sorgen har bosatt mig i sin kropp. Han vägrar att lämna sin trygga boning. Ibland bjuder han in sina goda vänner, Patetisk och Hat. De besöker honom allt oftare, och när de är här brukar de våldföra sig på mina organ, det gör så ont, men jag får inte min åsikt sagd. När jag försöker att ignorera deras handlingar, gör de allt för att få min uppmärksamhet igen. Återigen har jag ingen egen vilja, och därför lyssnar jag på vad de har att säga, och jag inser att det dem berättar är en del av mig. Jag kommer alldrig mer få uppleva ensamhet, tystnad eller ro, De är mina livskamrater nu.

När?

Kosmiska trådar av förakt slingrar sig likt sluga ormar runt min kropp. Jag blir för rädd för att säga ifrån. Istället väntar jag på att de ska försvinna, bli nöjda, jag vill tillfredställa, det spelar ingen roll vad jag känner, min åsikt är inte viktig längre, jag är inte viktig längre. Jag låter dem göra som de vill, jag prioriterar inte, låter allt gå som det går. Jag bara väntar till dagen som kommer att vara början på en ny period av mitt liv, en dag där jag bestämmer mig för att kravla mig ur min kokong bestående av hårt sammanflätade trådar som bildar ett mönster. En dag kommer jag att ta mig ut, se mig omkring på ett annat sätt och se möjligheter. Möjligheter som kommer att bli en början på en ny period, det är bara till att välja och vraka i möjligheternas rike, de försvinner inte än.
Men än så länge prioriterar jag inte min egen åsikt, mitt jag, så jag låter de kosmiska trådarna av förakt, som jag själv har närt, göra som de vill.
Känslor i dikt form?

Självförakt

När jag var minder var jag ganska egocentrisk. Jag såg nästan mig själv som speciell, och jag skäms faktiskt över detta idag, vilket kanske inte är så konstigt. Men om jag märkte att ngn var duktig på något, som jag kanske var lika duktig på, hade jag jätte svårt att acceptera det. Men nu har jag blivit mognare och jag accepterar vajre dag att jag inte är så jävla duktig, och nu undrar jag om det har gått över gränsen. Det känns som att jag nästan ser ner på mig själv, när jag ser hur duktiga andra är, som om det jag gör är dåligt och inte bra någonstans. Som motsatsen till självgod - självförakt. Hur finner man balansen? Jag vill ju inte se ner på mig själv, jag vill ju vara självsäker på vissa fronter, fast just nu är jag inte det någonstans.

Lalala.

Jag hoppas verkligen att kreativitet och insperation kommer i perioder, för att jag är helt tom just nu. Jag tror (och hoppas) att det är pressen som gör att jag inte kan producera konst. (Eller något som liknar konst.) Ja känne rmig så dålig. Så äcklig. Det vet jag att det går i perioder iallafall, fast de är korta, varannan da sådär. En dag, kan jag känna mig glad, munter. Och den andra vill jag bara sova mig igenom hela livet. Enda till det är dags att dö. Men vafan, så känner väl alla. Herregud, jag har varkligen inget att komma med. Idag är det nog en sån dag då jag bara vill sova. Och sen dö.

När är man villig att dö?

jag längtar efter matriell lycka. Jag får vad jag vill ha. Jag vill ha mer. Det kostar. Jag kan lika gärna låta bli att köpa det jag vill ha från början, jag kommer ändå bara att hitta på något nytt som jag vill ha lite senare. Innebär detta att man kommer att vilja ha något hela livet, kommer jag att söka efter något hela livet? Finns det något slut? Finns det en ände där man känner sig nöjd och belåten? Är det meningen att man känner sig villig att dö då? I så fall, går livet ut på att längta och gräma sig över saker man inte har?