Varsågod, tolka själv.

Sorgen har bosatt mig i sin kropp. Han vägrar att lämna sin trygga boning. Ibland bjuder han in sina goda vänner, Patetisk och Hat. De besöker honom allt oftare, och när de är här brukar de våldföra sig på mina organ, det gör så ont, men jag får inte min åsikt sagd. När jag försöker att ignorera deras handlingar, gör de allt för att få min uppmärksamhet igen. Återigen har jag ingen egen vilja, och därför lyssnar jag på vad de har att säga, och jag inser att det dem berättar är en del av mig. Jag kommer alldrig mer få uppleva ensamhet, tystnad eller ro, De är mina livskamrater nu.