När?

Kosmiska trådar av förakt slingrar sig likt sluga ormar runt min kropp. Jag blir för rädd för att säga ifrån. Istället väntar jag på att de ska försvinna, bli nöjda, jag vill tillfredställa, det spelar ingen roll vad jag känner, min åsikt är inte viktig längre, jag är inte viktig längre. Jag låter dem göra som de vill, jag prioriterar inte, låter allt gå som det går. Jag bara väntar till dagen som kommer att vara början på en ny period av mitt liv, en dag där jag bestämmer mig för att kravla mig ur min kokong bestående av hårt sammanflätade trådar som bildar ett mönster. En dag kommer jag att ta mig ut, se mig omkring på ett annat sätt och se möjligheter. Möjligheter som kommer att bli en början på en ny period, det är bara till att välja och vraka i möjligheternas rike, de försvinner inte än.
Men än så länge prioriterar jag inte min egen åsikt, mitt jag, så jag låter de kosmiska trådarna av förakt, som jag själv har närt, göra som de vill.
Känslor i dikt form?