Självförakt

När jag var minder var jag ganska egocentrisk. Jag såg nästan mig själv som speciell, och jag skäms faktiskt över detta idag, vilket kanske inte är så konstigt. Men om jag märkte att ngn var duktig på något, som jag kanske var lika duktig på, hade jag jätte svårt att acceptera det. Men nu har jag blivit mognare och jag accepterar vajre dag att jag inte är så jävla duktig, och nu undrar jag om det har gått över gränsen. Det känns som att jag nästan ser ner på mig själv, när jag ser hur duktiga andra är, som om det jag gör är dåligt och inte bra någonstans. Som motsatsen till självgod - självförakt. Hur finner man balansen? Jag vill ju inte se ner på mig själv, jag vill ju vara självsäker på vissa fronter, fast just nu är jag inte det någonstans.