Bomber och granater

Jag träffade människor som tvingade mig att svälja en bomb av något slag. En bomb vars innehåll jag inte känner till, och jag vet inte vad som ska fylla mitt bröst när tickandet tagit slut. Jag borde inte svalt den, jag borde inte låtit dem styra över mina rörelser. De ska i alla fall inte få styra över min reaktion. Istället för att ta skada utav dess sprängmedel, borde jag kanske se det som något stärkade, en inpregnering åt mina organ. När jag blir gammal och grå, ska jag sitta på en bänk o iakkta alla människor med tickande bomber i bröstet, som snart komer sitta i hörn och släppa ut sin sorg, och jag ska vara tacksam för att jag kan vända ut och in på saker.

Ett krav mindre

Nu tror jag att jag ger upp det där med dikterna. Jag har ingen lust att skriva sådant längre. Det kanske dyker upp något framöver, men förvänta er inte det. Jag tänker återuppta mitt gamla sätt att skriva, eller tja, mitt gamla sätt att klaga och älta över saker o ting.
Ingenting blir som man tänkt sig. Man hoppas på att bli något större än vad man är, så naivt, eller optimistiskt, om man föredrar det ordvalet. Jag har tröttnat på att bli besviken, varje gång man testar något nytt som man hoppas ska leda till en idyllisk tillvaro. Jag ger nog upp lite när det gäller det där, det kanske är det som är grejen. Eller så är det inte alls det, fast varför bryr jag mig.
Usch vilken egocentrisk text. Ingen annan än jag förstår syftet med denna texten. Jag kanske inte alls kommer att börja skriva mer nu, bara för att jag sagt upp ett utav mina krav på mig själv. Vi får se. Vad i helvete ska hända nu.