?

Det blir färre och färre inlägg. Jag orkar inte skriva antar jag, jag håller det för mig själv och mina anteckningsböcker istället antar jag. Men jag ska väl ta mig i kragen och skriva lite mer aktivt, det finns väl ändå några som är åtminstonde lite intresserade av det som rör sig i mitt huvud.
?
Det finns så många människor och saker som jag ser mer som ett hot än som en förebild. Ett hot mot mina drömmar, istället för ett mål på vägen för dom. Det är ganska synd faktiskt, jag dömmer mig själv som om jag vore svagare och sämmre, istället för att inte acceptera att jag inte hunnit lika långt på min "väg". (Fan vad jag hatar metaforen). Jag har så svårt för att acceptera saker. Jag har svårt att höra om när vänner berättar om deras roliga vänner/vän. jag känner mig sämmre i dett asammanhang också, istället för att våga tro att jag ochså är rolig, eller vad det nu kan röra sig om. Jag har så dåligt själv förtroende. Hela tiden denna ständiga begäran om bekräftelse. Fyfan.

Vad fan ska man göra?

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Nu när jag börjat på gyumnasitet slår alla nya intryck mig i ansiktet. Jag funderar på om jag vill skaffa mig en ny roll, ett nytt sätt att vara, en annan sida av mig, men orkar jag det? Jag är inte säker på om jag vill det. Jag är inte säker på något alls. Jag är osäker på vadjag känner, jag är osäker på vad jag ska skriva, men ändå så har jag så mycket inom mig. Jag tror att jag saknar att vara barn, men samtidigt längtar jag efter att bli vuxen. Jag saknar sommaren, men det är också roligt att börja skolan, och träffa alla nya människor. Ibland tror jag att jag saknar vissa saker i livet, men när jag funderar på det, så underar jag om det skulle göra mig lyckligare egentligen? Och oftast så kommer jag fram till att det inte skulle det. Betyder det att jag är helt nöjd med mitt liv? Egenligen kanske, ja, men jag är en människa och de letar efter fel hela jävla tiden. Hur ska man vara för att må bra, hur ska man vara för att bli accepterad? De flesta människor beundrar folk som vågar släppa loss, och göra galna saker och livsnjutare. Men om man är för oansvarig blir man hippie, eller kanske en prostituerad i slutändan, så det är inte bra det heller. Man ska inte vara allt för tillbakadragen, för att då är man tråkig, och sånt tycker tydligen inte folk om. Vad i helvete ska man göra för att bli accepterad?
Det här var inte en särskilt sammanhängade text. Förlåt.

D:

Jag pendlar mellan ett lugn, där jag tycker mig se varenda lösning på olösta svar och en ångest fylld mörk tunnel utan en väg ut.
Ena stunden låter jag allt vara, försöker att leva i nuet, och jag ser bara posetiva och spännande händelser, som kommer att ske, men sedan vänder min optimistiska syn på livet på klacken och förvandlar sig till pesimist till dess allra högsta grad. jag vill inte veta av något alls och önskar att jag fick sova, ända tills... Ja, en väldigt lång tid iaf. Jag undrar och ställer frågor som jag egentligen inte vill veta svaret på och ännu en gång önskar jag att få sova, vara medvetslös. Jag vill inte veta. Låt mig sova.

Orovågor.

Jag får flera kallsupar av orovågor med obestämd födelseplats. Söker efter tanken som frigjorde den. Jag hostar och grubblar och kommer fram till vad det var som gjorde mig orolig, funderar ut ett vettigt svar som löser upp min oro, och det fungerar för en stund, sedan kommer oron tillbaka, men då ignorerar jag den, som en dålig fösvarsmekanism. Egentligen är ignorans det sämsta man kan göra inför ett problem, men vafan, vi är ju bara människor.

Det skulle inte förvåna mig särsilt myket om människan egentligen är beroende av andras makt. Man bestämmer själv hur mycket man man vill att någon ska ha över en, man bestämmer själv hur mycket man ska förlita sig på andras åsikter, hur mycket man vill bry sig om vad andra tycker. Hur mycket bekräftelse man behöver av andra för att förstå att man är intressant/bra/snygg ellar vafan som helst. Jag önskar att det för mig kvittade vad folk tycker, att jag kunde känna det inom mig att jag är intressant eller en bra människa. Jag vill inte vara beroende av andras makt, jag vill inte göra mig liten.