Jag tänker. Är nostalgisk. Gamla fina minnen plågar mig bokstavligen, hotar att deras blivande släktingar inte kommer att besöka mig, om jag inte klämmer ut minst 10 000 tårar.
Jag gjorde som de sa, och nu kan jag bara hoppas att jag får uppleva fina stunder igen. Jag är rädd att fina stunder försvinner med barndomen, i ett liv när krav och jobbiga beslut existerar, finns inte fina stunder, eller?
Min sammanfattning är alltså, att jag är rädd för att fina stunder aldrig mer dyker upp.
Och jag borde göra en ny layout.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar