Tidsmaskin.

Jag tror att jag har lite för stora krav på mig själv, om vad jag ska skriva här. Men, eh. Jag tror inte att jag funderar på saker o ting på samma sätt som jag gjorde förr, som i våras, då jag skaffade den här bloggen. Jag hade massor med tankar och känslor i huvudet som jag ville skriva ner, tankar och slutsatser som jag faktiskt var ganska stolt över! Jag saknar faktiskt våren...kanske för att bloggen hjälpte mig att se något som jag tycker om med mig själv? Våren var iallafall en bra årstid. Kanske den bästa för det här året. Det känns som att jag gjorde dramatiska saker, eller, nej, de var inte de minsta dramatiska, men det kändes som om jag provade på något nytt...i smyg.
Men nu är det höst. Våren är förbi och jag är tillbaka till den tid där jag kände mig förvirrad och hade svårt att acceptera det mesta. Jag vill inte acceptera att jag inte kan vissa saker, att vissa saker som jag trodde om mig själv, inte stämmer överens med mina handlingar. Antingen har jag på något sätt fångat en viljestyrka som säger mig att jag inte ska acceptera vissa saker som de är, utan att jag ska kämpa för att komma åt det jag vill. Eller så är jag bara patetisk, för att jag inte tål att inse vissa saker. Saker om mig själv, saker om min omgivning. Jag önskar att jag kunde tåla allt som det är, och inte behöva lida av några allergiskareaktioner i form av panik. Acceptera livet som det är och känn dig fri, eller kämpa för att senare kanske känna sig fri. Vad vinner man på?
Och idag önskar jag mig massor med pengar och ett större ordförråd.