Låt mig slippa se.

Jag mår illa. Allt jag ser runt omkring mig får min kräkreflex att reagera. Världen och livet gör mig spyfärdig. Jag vill blunda för det fula, äckliga, medan onda demoner drar och sliter i mina ögonlock, tvingar mig att se, och egentligen vill jag nog se det äckliga, vill uppleva det hemska, för att sedan se hur bra man kan ha det när man blundar, eller för att slippa vara munter och försöka se att en del saker kan vara så vackra.
Egentligen borde jag inte blunda, utan acceptera att det är som det är, men allt, vekligen allt, det som är fint, blir smutskastat av det hemska runt om kring det. Jag borde gruppera det fina och det äckliga och hemska med ett stort plexiglas emellan, skulle det hjälpa? Kanske.
Just nu vill jag bara blunda till varje pris, hamna i en medvetslös koma med anti-verklighet runt omkring. Låt mig vara svag, lat och försvara mig mot världen, genom att slippa se.