2132

Mörkret har kommit på besök. Har länge vetat att han skulle komma, men har inte haft nog med tid att förbereda mig. En del omfamnas av mörkrets mjuka konturer, men hos mig stjäl han platsen från mina primära behov, och för att hålla liv i mig matar han mig med sig själv. Jag får talangen att kunna kamofluera mig i mörkret. Bara de med ficklampor, stämplade med omsorg kan se mig, ger dem mina konturer, orkar inte ta hand om dem just nu. Ibland smälter jag in så bra i mörkret att jag glömmer av mig själv. Låter mig gödas av mörkrets näringslösa föda hoppas på att fyllas av något annat än tomhet.

Håll om mig.