Tåg mot Göteborg från Öxnered ca:18.05.

Varje gång jag ser min reflektion titta tillbaka på mig, blir jag skrämd och vill skrika. När en främling eller välkänd tittar på mig ber jag dem att sluta, förstör inte era näthinnor med min negativt laddade utstrålning, låt mig inte stjäla er insperation, bara för att gräva ner dem djupt i mina meningslösa fraser. Låt inte min röst krossa era trummhinnor och förhindra er från att höra vårens kommande fåglar.
Jag vill inte låta mina kroppsdelar skapa för stark relation, får dem att fungera som magnetiskt laddade delar, sydpoler, stöter ifrån varandra, får dem att hata varandra. Gapar för att inte låta min tunga behöva röra min gom, och låter gomen slippa vidröra min tunga.
Jag är en dålig formgivare, ger min omgivning fula detaljer, när ni ser mig förlorar ni eran lyster. Förneka min egen existens. Analyserar inte mina rörelser, för att jag vet redan vad de har ställt till med, möblerar om era rutiner och gör eran vardag outhärdlig. Mina andetag lever lika orytmiskt som ekonomin, andas fortfarande med öppen mun, stänger den senare för att inte låta en åskådare kvävas av min andedräkt, som förövrigt äter den trevliga stämningen som fanns här tidigare, ny atmosfär ni måste anpassa er till för att överleva. Det osar. Ni noterar eran starka överlevnadsinstinkt, blir besvikna över er bristande frihet. Förlåt för att jag finns.