1234

1.
Trillar ner från livlinan,
du åt upp gravitationen som var min enda trygghet.
Universums kalla armar omfamnar mig,
väntar på bli löst precis som ett ekvationssystem.
Se rakt igenom mig, finn min anledning till att fortsätta andas.

2.
Det kommer krypande, upp genom halsen.
Jag som trodde att jag var emun,
nu när fåglarna har sjungit för mig en längre tid.
Försöker att andas i takt till klockans eviga tickande.
Tidsnätet sviker mig och jag kräks ur ögonen.

3.
Jag omfamnas av atomer med mjuka elektroner av positiv sort.
Låter dem smeka min rygg, samtidigt som såpbubblor dansar för bara mig.
Kanske lite rädd, men jag ignorerar det tills du ger mig
en anledning till att uppmärksamma det känsloträsk som är jag.

4.
Vågar inte ta djupa andetag,
rädd för att lungorna ska spricka.
Känslokallsupar svalkar mig från livets meningslösa beröring.
Ögon fäster sig på himlen,
luften emellan mig och den är inget hinder,
när jag ger mig ut i det oändliga.