-

Nej, jag har inte brytt mig ett skit om bloggen det senaste. Jag har inte haft behovet av att skriva, eller få andra att läsa mina tankar. De har fått stanna för sig själva, som en läkprocess ungefär. Skyddad från andras bedömmningar, i min skalle. Som en karusell utan stopp har de kräkts och roat sig. Tankespya ur en tanke.
Min hjärna har inte varit på humör för att skapa något eget, bara älta gammlat och sånt som Jonas Gardell har skrivit. Jonas Gardell är bäst, och det där gammla handlar om människor ständiga behova av bekräftelse. De gör ut vill bli sedda och uppmärksammade bara för att få en liten självförtroendeboost. De letar efter bekreftelse som i en matvaru butik, man vill ha den bästa kvalitén, den som är den svåraste att få, den man möjligtvis får av en självsäker typ, den som man möjligtvis får om man är tillräckligt snygg. Trevligt samhälle. Allt bedömms på utsidan, men det vet ju alla redan. Det börjar bli tjatigt. Hej propaganda! Lärobok. Se vad vi lär barnen, vi är alla författare, bidra med ditt kapitel.
Det har varit en våg av dagar med näringstillskott. Jag vill bara slicka i mig allting, men min mage har inte tillräckligt med rum. Eller så har jag bara för litn käft, hur som helst kan jag inte suga i mig det tillräckligt mycket så att jag får nog utav det.