Kronisk köld.

Du virar in mig i ord som förstärker kärleken till mig själv. Om du tycker att jag är värd sådana ord, måste jag vara det också. Vissa dagar fryser jag, tigger om dina ljuva fraser att klä mig i, men du ser inte min böner, kanske för att du är färgblind eller så fryser jag för lätt. Andra dagar virar du in mig noggrant i välvalda ord, men orden sitter fel och framhäver inte mina goda former. Du matar på, samtidigt som jag vägrar att förstå. Orden kastade i sjön så att säga. Jag klär av mig dina fraser, fryser, men det förtjänar jag ju. Jag lider, men det är inte ditt fel. Rädd för att du ska tro något annat. När den rädslan tränger fram, tar jag av mig mitt skinn och låter mitt jag sväva fritt, Vill att du ska fånga det, klä på det mitt skinn och därefter vira in mig i nya ord. Men du märker inte mina ageranden, du fortsätter att välja vackra ord utan att märka att det inte längre finns någon kropp att linda dem runt. När mitt jag har härjat klart och funnit tillbaka till mitt skinn hoppas den på att orden från din mun ska vara mer värmande än någonsin och jag lovar att jag ska försöka att få dem att hamna rätt.