Varje gång jag har mått riktigt dåligt, så har jag alltid så svårt att sjunka in i mig själv igen, även om jag bara mått dåligt i en dag, så tar det minst en vecka för mig att sjunka in i mig själv och vardagen. Jag känner mig stressad. Jag känner mig dissad. Hata mig för det. Jag hatar att jag ska vara så lätt maniupulerad och förvänta mig det värsta av allt. Jag är så rädd för att bli lämnad ensam. Så jävla rädd. Och jag är världens sämsta vän. Stressad, dissad, lätt manipulerad, rädd. Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt.
Texten är oorganiserad, precis som jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag mår så dåligt på grund av hur jag var mot dig igår. Det var det värsta av mig. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig vara så mot dig igen, för jag älskar dig och det sista jag vill är att få dig att må dåligt. Och även om det här inlägget kanske har väldigt lite med min roll i ditt liv att göra och jag övervärderar mig själv i dit liv så vill jag att du ska veta att jag hatar mig själv för hur jag var igår.
"You are my husband,
my wife and
my heroin".
Jag kan inte leva utan dig i mitt liv, så enkelt är det. Du är syre och livsglädje i dess renaste form.
Jag älskar dig.<3
Jag blir tokig och glad av det du säger. Ren glädje, särskillt över att du finns. Jag älskar dig oxå.
Skicka en kommentar