Barnasinne - bra eller dåligt?

Vad gör man när man upptäcker att vissa saker inte alls är som man trodde, eller när man uppfattar en sanning som har stått framför en hela livet, eller i alla fall den senaste tiden, och försökt att göra sig uppmärksammad? En sanning som man inte tycker om, eller skulle vilja göra sig särskilt god vän med.
Imorse när jag satt på spårvagnen påväg till skolan kom jag på, att allt jag gör i gymnasiet just nu, kanske är bortkastad tid. Jag går på estetiska programet, inrikting bild & form. Jag kankse inte ens får en framtid inom konst eller design som jag har hoppats på i flera år, det har alltid varit så självklart. Men nu, börjar jag observera allt tvivel runt omkring mig. Jag kanske inte lyckas.
Är det barnsligt eller hoppfullt att inte räkna med att det kanske inte alls blir som jag tänkt mig förrän nu? Är barn korkade? Det tycker inte jag. Jag undrar varför många tycker att det vore dumt och löjligt att vara barnslig, för det tror jag att många tycker. Jag tycker inte att barn är korkade, jag tycker att barn är oförstörda. Barnasinne ftw säger jag bara. Låt inte linjer, mönster och regler styra.
Hur som helst, så har jag observerat hur okreativ jag blir. Jag hatar det. Allt jag begär är krativitet och fantasi. Men som sagt, jag observerar tvivel, regler och mönster för mycket för att kunna vara det, jag hoppas iaf att det är det som det beror på. Fast vem vet, det kanske bara är en tidsfråga innan jag uppfattar sanningen om det oxå. Eller?